Att säga sitt namn är kanske inte helt enkelt om man heter Cornelia och är 2 år. Nelia säger hon om sig själv vilket är på god väg. Jag försökte vara lite pedagogisk och förklarade att hon hette Co-nelia, med betoning på Co. Det föll inte i helt god jord hos min dotter, i alla fall inte på det vis jag tänkte. Hennes svar på mina försök var att peka på sin farbror Danne och säga: Co-Danne? Ja, hon är inte dum. Det var helt omöjligt att få henne att säga Cornelia den dagen, men hon kallar sig själv sedan dess antingen Nelia eller Co-jag.

För tillfället är pussel och böcker de bästa leksakerna. I dagarna har min kära dotter avancerat från sitt favoritpussel på 12 bitar med Pippi-motiv till ett pussel med dubbelt så många bitar. Detta nya pussel är en favorit dels eftersom det är jättestort och dels för att det enligt Cornelia är pappa som kör traktor och mamma som står bredvid med en korg på armen. Hm =)

Jag är klart imponerad av hennes pusseltalanger, inget snack om det!

Just nu eldar vi i badtunnan för fullt och om en stund ska vi vuxna bada och om Cornelia är vaken kommer hon garanterat hoppa från kanten så länge vi andra orkar bada. Nu när vi byggt in badtunnan i altanen är det nämligen väldigt enkelt för en tvååring att hoppa i.

Myspyskväll med finbesök från Stockholm blir det alltså ikväll. Nice!

Inte för att det inte händer nåt, utan för att det händer så mycket att allt inte hinns med. Speciellt inte bloggen. Det är riktigt trist att se att jag inte dokumenterat vad som hänt på så länge, för det händer verkligen mycket med tösens utveckling just nu.

Hon pratar och pratar och pratar. Det är många ord i meningarna och mycket hon försöker få sagt. Bland annat berättade hon första semesterveckan att "Jag saknar dagis. Och mina kompisar."

Det är helt galet mycket som är grammatiskt korrekt dessutom och det är otroligt att det går så fort. Saker som "min", "din" och även "sin" blir rätt för det mesta, liksom han och hon.

Vissa ord blir fel på ett roligt sätt. Husvagnar bli vagnhusar, liksom spårvagnar bli vagnspår. Jag fick lära mig av kompisen logopeden att det är väldigt vanligt och det har dessutom ett vetenskapligt namn. Min kompis tyckte det var trevligt att som omväxling mot hennes jobb få träffa ett barn som inte har språkproblem och hon var faschinerad av 10-ordsmeningarna och ordbajsandet.

Jag måste verkligen skriva oftare igen för min egen skull. Vart annars minns man så bra som när man läser bloggen?